Ångest inför agilitytävling

Sitter här och tänker på söndagens agilitytävling i Tranås. Jag ser inte fram emot den. Har tappat glädjen men fattar inte varför. Vi har varit på en enda tävling sedan augusti förra året så jag borde vara taggad till tusen. Eller - vad skriver jag! Klart jag vet varför glädjen inte finns. Det blir så när man diskar sig HELA JÄVLA TIDEN! Jag vet inte vad som händer om vi diskar oss i både loppen på söndag.

Det känns bra på träning, lite rörigt är det nog men Kiwi är tänd till tusen och har bra fart. Men hon ger mig långfingret!! Fattar ni - fingret hon ger mig är en meter långt. Ta dig i röven husse. Jag gör det jag sjäv vill - du kan dra din sega fan! En sak är dock säker, i helgen ska jag inte få Kiwi i ryggen. Jag ska inte tappa henne med blicken. Jag ska jobba HINDER FÖR HINDER och plocka henne där det behövs. Jag ska vara överdrivet tydlig med min handling, hela tiden vara steget för henne.

Jag vill att hon ska vara lika galen som på bilden nedan. I det loppet var hon taggad till tusen, likaså husse. Men då vägde jag 10 kg mindre och hade inte diabetes. Det är nog hos mig allt ligger. Det enda jag kan göra är att jobba järnet och inte ge Kiwi någon chans att göra fel. Kiwi har en mycket hög kapacitet och jag hoppas vi får visa det någon gång - även på tävlingsbanan.

Hon ska inte få en chans att visa fingret. OM det ändå händer är det jag som är värdelös och Tranås blir vår sista agilitytävling tillsammans. Jag lämnar då över all agilityträning- tävling till Madde och fokuserar själv enbart på fårvallningen.