Det händer igen, och igen och igen! Jag och Kiwi diskar oss på tävling. Det känns som vi hamnat i en ond cirkel. Allt ser toppen ut på träning; kontaktfälten sitter, slalomet funkar bra - allt flyter! Inför tävling känns det även som mina nerver håller mycket bättre än tidigare. Jag är egentligen inte nervös längre när vi tävlar - men det går ändå troll som förstör för oss.
Man tycker att det är på slalom, kontaktfält och sådana saker problemen skall infinna sig. Men så är inte fallet. Det är snarare de små detaljerna som sätter käppar i hjulen, små detaljer som lätt glöms bort när man tränar. Vid de två senaste tävlingarna är det speciellt på en sak vi missat, eller som jag missat rättare sagt. Jag har glömt bort att ropa på Kiwi när ett hinder väntat snett efter en tunnel eller annat hopphinder. Kiwi har t.ex sprungit förbi det hopphinder som väntade direkt till höger efter tunneln samt sprungit mot det hinder som stått efter en tunnel när vi skulle ta hopphindret som stod snett till höger efter ett hopphinder. Vi körde banan två gånger (revanschen) och det blev samma fel andra gången. Egentligen är det sådana saker jag borde kunna vid detta laget, men tydligen glömmer jag bort att påkalla hennes uppmärksamhet här.
Har jag för stort förtroende på Kiwi? Kanske är det just så. Skärpning Göran, du måste hjälpa Kiwi mer än du gör din lilla boll!!!
Nu har vi bara hållit på med agility sedan juni förra året, vår första officiella start var i september 2005! Vi har blivit uppflyttade till agilityklass 2 och har en pinne i hoppklass! Det har alltså gått förhållandevis bra för oss ändå. Fast det är lite trist att det är småsaker som ideligen leder till att vi diskar oss. Jag har helt klart mycket kvar att jobba med. Bara för att ens hund har klockrena kontaktfält och hyffsad slalom betyder inte att man glider fram utan problem. Vore kul om poletten trillade ner i min skalle någon gång. Ni vet då man får den där aha-känslan. Att man äntligen förstår vad man sysslar med. Jag känner att kapaciteten är hög när allt klaffar. Kiwi är bara två år men mycket, mycket duktig redan nu. Göran, nja, han fattar nog inte riktigt vad det handlar om. Ibland känns det som rent slöseri att jag ska träna och tävla med denna underbara hund. Just nu är mitt självförtroende i botten! Men skam den som ger sig. Vår tid kommer - och då --------se upp!
Agililty är svårt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar