Vilken skillnad! Min och Kiwis träning känns helt underbar nu. Jag har fått en ny hund och det glädjer mig att jag äntligen lyckats få henne att tycka agility är kul igen. SSBK känns definitivt som vår "hemmaklubb" nu och jag älskar att träna där. Banorna jag bygger när vi tränar är verkligen lätta och det tänker jag fortsätta med. Kiwi formligen gnyr av iver inför att få träna och man ser hur det rycker i hela hennes kropp. Jag hänger inte med när hon drar iväg och hamnar hela tiden långt efter. Men som en välkänd finskt agilityförare en gång sagt: "man hinner alltid" och jag får väl ta honom på orden. Ner några kilo till så kan jag springa ännu snabbare. Vem vet, kanske beror den lyckade träningen på att jag gått ner 12 kg. Att jag helt enkelt rör mig smidigare och snabbare nu.
Det roliga är att Kiwi lyckas få 2 på och 2 av vid kontaktfältsträningen, detta trots att farten över t.ex balansbomen är sjukt hög. Däremot får hon ett stopp vid ingången till slalom eftersom hon kommer in för fort. Fast med tiden kommer hon lära sig att anpassa farten så det är inget jag oroar mig för. Ska jag vara ärlit så skiter jag i det. Nu är det fart och glädje som prioriteras i första hand.
Imorgon är det tävlingar i Kista vilka jag helst hade sluppit vara med på. Nu är det dock även lag så då får man ställa upp för laget. Det blir min och Kiwis sista lagtävling för en bra tid framöver. Känner inte alls för att tävla i lag på ett bra tag. Jag ska bara gå in för att ha kul imorgon och jag vet att jag kommer lyckas med det. Känns det annorlunda skiter jag i loppet och går bara in och kör något enstaka hinder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar