Då var det dags igen; Ericsson drog ikväll. Jag hade bestämt mig för att inte koppla lös henne då hon, som många av de som känner oss vet om, har en benägenhet att DRA! Likt förbannat kopplar jag lös henne då jag ville vara säker på att hon skulle gå och bajsa. Jag vände henne ryggen - några sekunder - och när jag vänder mig om igen är hon borta. Inte allt för långt bort hör jag henne skälla men ljuden blir allt svagare. Jävla hund! Jag stod en bra stund och ropade, visslade och blev rätt irriterad men sedan valde jag att gå hem med de andra hundarna då Ericsson lät som om hon var en mil borta - djupt inne i smålands djupa skogar. Vi var fast övertygade om att "nu är hon borta för alltid!" Hon kan bara inte hitta hem eftersom vi endast bott här i knappt en vecka.
Just när Madde var på väg ut för att leta efter Ericsson tyckte jag mig höra ett ljud. Och vem tror ni inte det är som står utanför dörren! Man kan inte annat än le åt denna JÄVLA hund. Hur Ericsson hittade hem är ett mysterium. Det regnade som fan ute men hon har väl ett himla känslig nos - fröken Ericsson.
2 kommentarer:
Lilla tank Ericsson! Som sagt, man kan bara le :)
Det är lite konstig att man inte blivit gråhårig på grund av denna hund. Men det kanske är jag som är lite väl optimistisk; de grå håren kanske har spridit sig mer än jag vill erkänna. ;)
Skicka en kommentar